Bästa healingen!
Det finns ingen plats som är så välgörande för själen som just skogen. Det spelar ingen roll på vilket humör man är när man promenerar bland träden. Skogen tar hand om alla känslorna på en mycket rakt sätt. Det är skönt att promenera och dra in alla härliga skogiga dofter av mossa, träd, sten och myr. Man känner sig lite extra tacksam över allt när man får gå i en fin skog som luktar gott.
Naturen är bra på att hantera känslor. När jag är ledsen, så kan jag sätta mig på en sten och bara andas. Så kan det komma en vind som får trädens löv att frasa och mig att gråta. Då kan tårarna bara rinna och rinna och det gör så ont att hjärtat nästan brister. Ibland vet jag inte ens vart alla känslorna kommer ifrån. De bara väller fram som om man öppnat en dammlucka. Men skogen är så snäll och håller om mig, tröstar och säger att allt kommer att bli bra och så torkar man ögonen, andas ut och går vidare.
Samma sak när jag är på gott humör, så ordnar skogen så att jag blir ännu gladare. Och det behövs så lite. Plötsligt trollar skogen fram en vacker röd svamp som lyser upp hela världen och gör mig nästan yr av glädje! Då önskar jag att fler kunde få se den. Här titta här! Har ni sett! Det är svårt att lämna den lilla svampen, men man kan ju inte stå hela dagen och glo på den. Tror att den till slut skulle börja vrida på sig lite obekvämt och undra om jag inte har något viktigare för mig. Så då tar jag foton på den istället så jag får med den hem.
Ibland när jag andas i skogen så kommer en svindlande känsla av samhörighet med naturen, men även en stark ödesmättad känsla av ingenting varar för evigt. Allt kommer å går och det är ingenting som jag kan påverka. Det du älskar kan försvinna och dö. Det kommer att dö. Jag ska också dö. Precis som den där murkna träbiten som ligger så fint i mossan, som var ett starkt och friskt träd en gång, som svajade så självklart i skyn och njöt av solen och som stod tålig i regn och blåst. Det var säkert ett mycket vackert träd. Jag kan inte jämföra mig med ett träd, träden spelar i en högre division, men jag ska också dö och det känns ledsamt att tänka på det, men det känns ganska okej när man tänker på det i en skog. Att bli jord kanske inte är så dumt. Jord luktar ju väldigt gott.
Efter en promenad i skogen mår jag alltid lite bättre. Det känns som att jag har gjort något mycket hälsosamt. Det känns som att jag har gett min kropp och min själ en fin present. Träden och stenarna ger så mycket och de kräver ingenting tillbaka. De lyssnar, men dömer inte, bekräftar och tröstar om det behövs. Därför älskar jag dem!